Stressfraktur i skenben och vadben förekommer oftast hos idrottare som utför mycket löpning och hopp under träning och tävling. Flera studier har visat att nästan 50% av alla stressfrakturer i kroppen uppstår i underbenet. Frakturerna lokaliseras oftast till de mittersta delarna av sken- eller vadben. Det rär typiskt att stressfrakturer uppstår några veckor eller någon månad efter att en idrottare har påbörjat löpträning, medan de hos aktiva idrottare på högre nivå uppstår i samband med ökad träningsintensitet, ofta i samband med formtoppning före exempelvis ett mästerskap. Stor belastning på hårda underlag och för dålig stötdämpning i löparskorna är de viktigaste utlösande faktorerna, tillsammans med snabbt stegrad träningsintensitet. Vinkelfelställningar kan även det vara ett medverkande orsak, men inte i lika hög grad som vid utvecklandet av benhinneinflammation. 

Symptom och tecken

Akut isättande kraftig smärta vid belastning, oftast under längre träningspass. Smärtorna är lokala, nästan punktformade och försvinner i vila. Smärtorna kommer tillbaka så snart idrottaren börjar springa igen.

Diagnos

Anamnes med typisk smärtdebut skall ge misstanke om stressfaktur. Vid undersökning finner man ömhet och eventuellt lätt svullnad över frakturområdet, och hopptestet är positivt.

Behandling

Avlastning med kryckor i sex till åtta veckor vid skenbensfraktur och fyra veckor vid vadbensfraktur är oftast tillräckligt för att fakturen ska läka. Under hela den här perioden är det viktigt att idrottaren utför alternativ träning, det vill säga någon annan form av aktivitet än löpning, hopp och annan direkt belastning på det skadade benet. Cykling och löpning i vatten kan användas för att bibehålla uthålligheten. Styrketräning, förutom sådan som belastar skadeområdet, är tillåten. Det är viktigt att informera om vikten om adekvat avlasning, annars "testar" idrottaren ofta resultatet av behandlingen för tidigt och kan därmed få ett bakslag. Det är även viktigt att kartlägga varför stressfrakturen uppstod och korrigera både felträning och eventuella vinkelfelställningar. Patienterna blir smärtfria i samband med vanlig aktiviteter, men smärtorna återkommer så snart de börjar löpträna igen.

Det har föreslagits flera olika behandlingsmetoder för dessa framturer. De mest använda är en operation med en platta och skruva, märgspikning av tibia  och har rapporterats ha goda resultat. De innebär emellertid ett operativt ingrepp, med de komplikationer som det kan medföra. Det har därför de senaste det åren behandlats allt fler idrottare med extrakorporal stötvågsbehandling. Det är en ultraljudsbehandling som medför mikrofrakturering med snabb läkning - förmodligen på grund av ökad blodförsörjning lokalt. Hittils uppnådda resultat har varit goda.

Prognos

Vid tidig diagnos och lämplig avlastning läker de flesta stressfrakturer i underbenet. Det är viktigt att använda bra skor, att undvika för mycket träning på hårt underlag, samt att undvika alltför snabb stegring av träningsintensiteten. Ibland kan man se flera stressfrakturer samtidigt hos en idrottare, ofta hos smala kvinnliga idrottare.